Ibland kan man ju känna att man är nere på botten, av alla dessa olika anledingar som får en att tappa fästet.  Tills man får tummen ur och inser att det finns värre saker och att allt det man oroar sig för bara är pateitiskt i jämförelse. Men ändå så tycks vissa trivas i självömkan och rullar därför runt lite extra i skiten för uppmärksamhet och sympati.


Jag ska hur som helst börja söka nytt jobb. Har en känsla av att jag inte kommer jobba kvar här efter nyår.


Tja.