Ganska ofta undrar jag varför jag fortfarande försöker uppnå det som verkar vara ouppnåeligt .

Varför jag fortfarande strävar efter det som en gång var, istället för att bara släppa allt och drifta framåt, inte bakåt.

Jag vet ju med mig att det vore bäst att bara låta det vara och försöka leva i nuet. Att låta verkligheten sjunka in.

Men jag har inte kommit till freds med mig själv och accepterat den tanken än, trots det faktum att jag under flera tillfällen velat, men sedan ångrat mig..

''Framtiden föds ur det förgångna.''

Kör bil bakåt, cyklar upp och ner.